torsdag 20 september 2012

Mefedrondomen ett och två; vad har hänt? Del 1

Sommaren 2011 levererade Högsta Domstolen en riktig skräll. Efter ett par decennier av tabelldömande i narkotikamål bestämde justitieråden att det fick vara nog. 

Domen fick fort namnet 'mefedrondomen' och den har beteckningen NJA 2011 s. 357 på juridiska. Den markerar för underrätterna att de måste sluta utdöma straff för narkotikabrott baserat på art respektive mängd narkotika ensamt. Tidigare var det vanligt att domstolarna började med att kolla vad för knark det var fråga om i ett mål och sedan mäta upp hur mycket fängelse just den mängd knark som det var fråga om borde vara värd med hänsyn till tidigare rättspraxis. I praktiken blev det ett slags tabelldömande, där man helt enkelt kollade upp knark och mängd och fick fram straffets omfattning, oberoende av omständigheterna i övrigt. 

HD menade att det är ett rättsstridigt sätt att döma i narkotikamål. I det specifika fallet hade två personer fraktat och handlat med kilovis av mefedron, tingsrätten dömde dem till sex års fängelse vardera. Hovrätten skärpte straffen oerhört, till fjorton års fängelse vardera. När HD behandlade fallet togs särskilt fasta på varför personerna hade förvärvat narkotikan och att de avsåg försörja intresset i personligt bruk av den, bland några andra faktorer. Dessa återkommer vi till i senare artiklar i den här serien, då riksåklagarens tolkning av prejudikatet enligt en artikel i Svensk Juristtidning kommer att ges särskild uppmärksamhet. 

Det synes tämligen självklart att sådana faktorer som ett eget bruk eller missbruk av narkotika är väsentligt för hur straffvärt ett narkotikabrott är. Vad rättssystemet ska göra när det bevisats att en person har begått ett brott är att utdöma ett straff som ligger inom den skala lagen föreskriver och motsvarar hur klandervärd gärningen är. I praktiken innebär det att den sätts i relation till andra liknande gärningar och hur rättssystemet bestraffat dem. En person som begår narkotikabrott av upplevt nödtvång, för att slippa abstinens eller för att trygga sin försörjning genom narkotikaförsäljning har begått ett annorlunda narkotikabrott än den person som på ett affärsmässigt sätt och utan egna missbruksproblem eller sociala hinder avseende försörjning, &c., begår narkotikabrott. 

Det är helt enkelt mer klandervärt att affärsmässigt utnyttja andra människors drogintresse för sin egen ekonomiska förkovran än att kapitalisera på samma drogintresse för att man själv är påverkad av drogers lockelser och risker. Detta kom inte tidigare till uttryck i påföljdsbestämningen i narkotikamål i sådan utsträckning narkotikastraffrättens förarbeten och prejudikat, samt 3 § narkotikastrafflagen om vad som ska anses utgöra grovt narkotikabrott, föreskriver. Tabelldömandet var alltså på sätt och vis olagligt och HD tillrättavisade underrätterna i tämligen skarpa ordalag. 

Man bör också fästa sig vid justitierådet Borgekes tillägg för egen del om avgörandets betydelse. Han är en av författarna till den bok som innehåller tabellerna som tidigare ofta låg till grund för påföljdsbestämningen i narkotikamål. I tillägget gör han klart att det inte är förenligt med gällande rätt att använda tabellerna som tidigare skett. Borgeke förtydligar också vissa hänsyn som domstolarna måste börja ta vid fastställande av straff för narkotikabrott, bland annat att det är främmande för det svenska rättssystemet att inte vinnlägga sig om att ha stora marginaler i straffskalan när man fastställer straff. Det innebär att domstolarna ska vara återhållsamma med att utdöma straff i övre delen av straffskalan annat än vid ytterligt grova brott. Detta är självklart; eftersom straffet ska återspegla hur klandervärd en gärning är blir det orimligt att straffa en narkotikabrottsling efter vilken art och mängd narkotika vederbörande befattat sig med. Med ökande mängd hamnar man mycket fort i övre delen av straffskalan, särskilt för vissa typer av narkotika (heroin, ecstasy och liknande). I sig är det inte särskilt stor skillnad mellan att befatta sig med ett eller fem kilo mefedron, vad man gör med det eller i vilken typ av verksamhet man hanterar det är långt viktigare etiska och juridiska faktorer. 

Justitierådet konstaterar också att man bör ifrågasätta tidigare rättspraxis i fråga om narkotikastraff. Som exempel nämns GHB och flunitrazepam, två droger som varit förenade med väldigt strängt straffansvar på grund av att de till art räknats till en viss tabellgrupp. Det är ett tema som återfinns i domskälen i mefedrondomen, bland annat hänvisas till den forskningsstudie som publicerades i The Lancet och graderade tjugo drogers samhällsfarlighet (länk till referat i The Economist), och återkommer i ett antal senare domar. 

För HD var inte klara i och med mefedrondomen ett, under hösten 2011 och våren 2012 publicerades flera klargörande domar som berör påföljdsbestämning i narkotikamål. Projektet är omfattande och inbegriper bland annat strafflättnad för innehav på grund av eget bruk och fastställande av att organiserad affärsmässig narkotikahandel ska straffas mycket hårt. Utvecklingen är mycket intressant och det finns en mängd saker att spekulera i. Till dessa hör hur kriminella nätverk kommer att hantera förändringarna, de kommer att vara betjänta av att ha droganvändare på riskfyllda positioner i langarleden bland annat. 

Givetvis har Jonas Hartelius gått i taket över den här utvecklingen. I praktiken har domstolsväsendet återtagit makten över påföljdsbestämningen i narkotikamål från åklagarsidan, som är den part i narkotikamål som brukar dra in Hartelius och hans gelikar för att avge utlåtanden om vilken strafftabell som bort användas. In your fucking face, skulle man vilja utbrista. 

Inga kommentarer:

 
Creeper