Magnus Callmyr och motkulturens presbyt om knarksnutar på Twitter

Magnus Callmyr har en blogg om missbruk och beroende. Han har kommenterat ett twitterinlägg från kontot @narkotikaroteln, en representation av narkotikapolisernas myndighetsutövning och kontakt med allmänheten. Han ifrågasätter det lämpliga i att poliser moraliserar över att narkotika dryftats i ett populärt televisionsprogram, detta med hänvisning till att det knappast är att romantisera att omvittna en personlig uppskattning av cannabis och till det uppdrag poliskåren ålagts av lagstiftaren. 

Det är giltiga poänger och föranleder motkulturens presbyt att kika närmre på twitterkontot ifråga. 

Tidigt i kontots flöde finns två lästips, det ena länkar till Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning och deras artikel om amfetamin och kokain. Det kan noteras att artikeln hävdar att kokain ofta används genom att brukaren andas in den, något som är mycket verklighetsfrämmande. Terminologin är över lag dålig, begrepp som sniffning och snusning används istället för de vanligare beteckningarna snortning respektive insufflering (CAN menar med sniffning vad som oftast kallas boffning eller att boffa, något man inte gör med amfetamin och därför åsyftas sannolikt snortning). Ökad hjärtverksamhet benämns som högre, ökad vakenhet benämns som förstärkt, minskad aptit benämns som sämre, och uttryck som "efter en kort tids användning kan amfetamin och kokain ge upphov till [...] en känsla av välbefinnande". De första exemplen är värderande och därmed osakliga, det citerade är ett faktafel. Det är i praktiken nästan helt säkert att både amfetamin och kokain ger upphov till välbefinnande mycket kort tid efter administrering, det är inte något som eventuellt sker efter en tids användning, det händer omedelbart i samband med intag. 

Anmärkningsvärt är också redovisningen av påstådda fysiska effekter korrelerat med relativa dosstorlekar, där det anförs att rodnad och darrningar är symtom på "MYCKET HÖGA DOSER", symtom som är vanliga även för låga doser. Överhuvudtaget är redogörelsen i den delen otydlig och förvirrad, uppdelningen i dosstorlekar är helt meningslös. Påståendet att kroniska användare av amfetamin och kokain inte erhåller något rus utan istället drabbas av lite av varje från psykostillstånd till rastlöshet är även det ljug, ingendera drog hade varit ett samhällsproblem om det var på det viset att en längre tids användning enbart gav upphov till allvarliga biverkningar. I beskrivningen av hur drogerna kan intas anförs att kokain kan intas genom slemhinnorna i analen, slidan och munnen, emedan det för amfetamin anförs att intravenös injektion eller så kallad sniffning är vedertagna administrationsvägar. Det är märkligt med tanke på att amfetamin mycket väl kan intas via vilken slemhinna som helst och med all sannolikhet också går bra att administrera subkutant (en administrationsväg som antagligen inte är rusframkallande för kokain, ändå tas den upp som intagssätt i artikeln). 

Det påstås också att amfetamin är vanligt i form av tabletter eller kapslar. För de allra, allra flesta användarna av amfetamin i Sverige är detta käpprätt fel, illegalt amfetamin levereras nästan alltid som ett pulverpreparat. Det förekommer tabletter, främst i form av legalt förskriven Metamina som sedan sålts vidare. I praktiken är det en förhållandevis ovanlig produkt på amfetaminmarknaden i vid bemärkelse. Att kapslar skulle vara möjligt att få tag på i Sverige kan säkert stämma men det är näppeligen vanligt eftersom det i praktiken skulle handla om amerikanska amfetaminpreparat (Adderall och liknande) eller asiatiska illegala preparat som vanligen innehåller metamfetamin och inte vad artikeln behandlar. Det finns mer att angripa i texten men det känns onödigt med tanke på att den uppenbarligen skrivits av en idiot och det är elakt att trakassera dem i onödan. 

CAN är en organisation som påstår sig syssla med insamling och förpackning av saklig alkohol- och narkotikainformation och menar sig inte ta ställning i drogpolitiska frågor. Detta är en så pinsam djävla lögn att man baxnar. Dels delar organisationen ut pris för så kallat förebyggande arbete, ett premierande av aktörer som tagit aktiv ställning för en viss drogpolitik, dels delar den ut pris till personer som bedrivit så kallad drogforskning (Fred Nyberg, en fantasifull figur, har fått det), det är fråga om personer som nått forskningsresultat som överenstämmer med bejerotlinjen i svensk drogpolitik. De har också en så kallad mediagranskningsgrupp som betygssätter drogpropaganda av olika slag, även detta ett drogpolitiskt ställningstagande. 

Det andra lästipset är hemsidan Drugsmarts så kallade faktasidor. Hemsidan är en filial till CAN som är riktad till ungdomar i skolåldern. Texterna är omarbetade versioner av vad CAN har på sin ordinarie hemsida, de är alltså på samma låga vederhäftighetsnivå men med ett än mer diffust och flummigt språkbruk. Särskilt sticker sådant i ögonen som att Drugsmart för vidare myten om att THC inlagras i fettvävnaderna i kroppen och fortsätter ge psykoaktiva effekter efter att ruset är över, vad nu det skulle innebära. En klargörande och välnotad korrigering kan läsas på Wikipedia. 

Knarksnutarna använder även twitterkontot för att marknadsföra sin egen intresseorganisation, SNPF eller Svenska narkotikapolisföreningen. Det är en klubb för knarksnutar som vilar på Nils Bejerots ovetenskapliga hypoteser om hur drogpolitiken bör utformas. På deras litteratursida är det särskilt tydligt, där marknadsförs Carnegieinstitutets uttryckligen politiska skrift om drogers egenskaper och diverse kåserande skrifter från medarbetare. Av intresse är också att i stort sett alla de retweets som kontot gör är av tendentiöst och drogpolitiskt material, bland annat flummig kritik av Högsta Domstolens tillrättavisande av underrätternas tidigare påföljdsbestämning i narkotikamål (den så kallade mefedrondomen, se tidigare inlägg här på Motkultur!).